Jag hade en dröm

Redan under utbildningen borde jag ha förstått. Det var inte bara vår klass. Människor som vill bli journalister är pretentiösa, självupptagna svin. De accepterade bara en åsikt, sin egen. Jag blev rädd. Herregud, är det sådana här människor som ska stå för yttrandefrihet och demokrati?

Väl ute i arbetslivet insåg jag att de finns överallt, journalister som egentligen bara bryr sig att deras byline är så stor som möjligt och gärna med en bild bredvid.

Jag hade en dröm, som krossades. Jag ville att det skulle bli som på högstadiet när vi med passion och nyfikenhet skrev och producerade skoltidningen. Vi ville så gärna påverka och göra världen lite bättre. Vi samarbetade, hjälpte varandra och hade så kul.

I verkligheten är det varje man och kvinna för sig själv. Ju vassare armbågar desto större chans att du får sitta där i morgonsoffan och le stelt och dra asdåliga skämt med din programkollega.

Att få en vän på en arbetsplats där det jobbar journalister är som att leta efter färska köttbitar i ett hajakvarium. Om du väl får tag på en förlorar du snart hela handen.

De farligaste är de där brudarna som pratar med bebis-röst till dig, men som stampar dig med sylvassa klackar när du vänder ryggen till. De som är så osäkra och rädda att de gör allt för att röja eventuella konkurrenter ur vägen.

Det här är en bransch som man måste be, låna och stjäla för att komma in i. Är jag knäpp? Vad gör jag här?

Jag kan dock inte låta dessa människor vinna. Jag är inte tillräckligt gammal och bitter för att ge upp drömmen om en journalistik som gör världen bättre. Jag känner ju många journalister som gör just det. Mina vänner. Mina vapensystrar. Vi måste höja våra röster för att höras. Tillsammans ska vi segra.