Tankar från kvällens promenad

I varje område jag bott i, sen jag flyttade till Stockholm, har jag haft min promenadrunda. Där jag gått varje dag, ibland två gånger, ibland tre. Och jag insåg redan innan jag flyttade vidare att de inte skulle suddas ut i första taget. Jag minns vägarna, busshållsplatserna, de stora dyra husen, de små bruna radhusen, de slitna lekplatserna, gatulyktorna osv osv kring alla mina promenadslingor. Hur det kändes att gå där på natten, titta upp och se stjärnor och vara alldeles ensam.

Där jag bor nu går jag förbi en fotbollsplan. På eftermiddagen fylls den med barn och trötta föräldrar. När mörkret faller samlas männen. I kväll hade de gula och röda tröjor och fukten i luften skapade en vit slöja över spelet. Det såg nästan trevligt ut. Magiskt. Men väldigt långt borta, i en värld där jag aldrig har passat in.

Skolgympan såg till att det blev så. En mardröm. Som duktiga Maria alltid var med på. För det var den jag var. Duktig. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om att jag är tillbaka, och att det är dags att gå dit. Men det finns en stor skillnad. Nu bestämmer jag mig för att det inte är värt det. Jag utsätter mig inte för detta längre. Jag skolkar. Jag gör äntligen som jag vill, det som är bäst för mig. Jag önskar bara att jag hade haft samma styrka då.