Snälla, snälla

När det är tunnt i plånboken funderar jag mycket på mina utgifter. Och blir lite fundersam. Vill jag betala flera hundralappar i månaden till ett fackförbund som inte har hjälpt mig en enda gång? Jag är vikarierande journalist för tusan. Våra villkor suger fett, och det verkar inte facket kunna göra något åt.

Vi jobbar halvt ihjäl oss eftersom chefen har antytt att vi kanske får vara kvar.
Klart vi jobbar övertid när som helst, vi vill vara kvar.
Självklart är vi jättebilliga, för vi vill ju vara kvar.
Vi behöver inte känna att vi är uppskattade, bara vi får vara kvar.
Vi behöver ingen semester, vi vill jobba varje dag, året runt, helst hela sommaren, BARA VI FÅR VARA KVAR.

Snälla, snälla, låt mig vara kvar här och slava för er... snälla... snälla!

Tydligen är självrespekt inget som våra arbetsgivare eftersträvar.

Men jag är journalist och jag har självrespekt. Men även om jag skriker om dåliga villkor är det ingen som lyssnar. För jag tillhör en yrkesgrupp som det är okej att hata.

Man vet väl hur journalister är. Lögnare hela bunten. Vem bryr sig om deras villkor?

Svar: Ingen. Inte ens journalistförbundet.