Petra Mede igen

Jag vet att ni är trötta på mina ständiga Petra-klipp, men det skiter jag i. Petra är fan det enda på tv som gör mig glad nu för tiden. Det här klippet kom inte med i programmet. Det är äkta, det är galet, det är Petra i ett nötskal.

I wanna be forever young

Mamma och jag 1981.



Min sista dag som 28 år. Va fan. Jag vet att jag inte är gammal. Men man kan ha en ålderskris utan att vara gammal. Livet är nu, alla dessa dagar, och de går för fort. Vad jag behöver är en fjärrkontroll så att jag kan leva i slowmotion ibland och snabbspola ibland. Hålla kvar vid de bra stunderna lite längre, det skulle peppa mig. Snabbspola all skit, för den är ju helt onödig.

Ju äldre jag blir desto fler dörrar stängs. Det gillar jag inte. Jag vill bli insläppt. Vara inne för alltid.

Ett år äldre, ett år närmare döden. Döden, fattar ni? Slutet. Att fylla år är inte kul, hur kan man tycka det? Döden. Vi kan inte undvika den. Grattis.

Från puppor till fjärilar

Under alltför många månader har vi varit omslutna av ett mörkt skal, vi ser inte, hör inte och vill inte. Att få kontakt med en annan individ är så gott som omöjligt. Bleka, glanslösa och törstiga på ljus går vi gatan framåt med blicken i marken. Men vi slutar aldrig att hoppas på en ny början.

För en dag förvandlas vi. Ljuset är här och ger oss lust, glädje och passion. Vi har energi nog för att lyfta berg, springa maraton och lyfta blicken uppåt där vi ser och pratar med varandra. Främlingar blir vänner. Spontana samtal i glasskön är socialt acceptabla.

Jag har tänkt mycket på det de senaste dagarna. Att jag helt plötsligt vill prata med människor, se dem i ögonen och bli bekräftad som en av dem. Och de verkar känna likadant. Vi delar värld nu, för våren bryter ner våra skal. Våren har magiska krafter.

Love loppis

Det var cirka 8 månader sedan jag tillbringade en söndag i jakt på fynd. Så idag for jag. Hötorget badade i sol, och jag var så nöjd och glad.


















Den här hästen köpte jag inte.


















Jag tar loppis på största allvar.

















Dagens skatt blev en dansk klassiker, lite sliten, men helt klart värd 20 kronor.

Jag var först

Igår kväll blev det käk hemma hos Freddie och Mr T. Det var så fint ute att jag tvingade dem att ta en liten kvällspromenad på maten.



















Vi utgör en vacker trippel eller hur?


















Så fick jag som första donna se Fredrika i brudklänningen. Fin va?;)


















Sen kom Anna förbi och vi garvade till "klassikern" Romy och Michelle. Jersy var mindre road.

När planen slutar flyga

Jag tycker att det är roligt att folk är så upprörda över vulkanaskan som stoppar alla flyg. Vill de dö i ett störtande flygplan? Moder Jord har sagt sitt. Acceptera.

Jag älskar när naturen får oss att stanna upp och inse hur små vi är. Självklart vill jag inte att någon ska dö, men när ett vulkanutbrott sker är det som om Gud själv säger: "Nu får ni fan ta och lugna ner er. Allt handlar inte om er."

Att leva efter ett tidsschema är en illusion. Vi bara låtsas att vi har kontroll. För tanken på att vi inte har det är så jobbig. Men jag tycker tvärtom. Tanken på att jag bestämmer är skrämmande. Jag gillar kaos. Udda arbetstider. Lunch till frukost. Sommarregn.

Speciellt sommarregn. Det är så magiskt när dagens stressiga planer blir avbrutna av ett riktigt härligt asfaltsluktande sommarregn. Allt blir lugnt. Mmm. Jag längtar...

Men just nu nöjer jag mig med fallande vulkanaska från Island. Jag inbillar mig att den berättar för alla affärsmän och semesterfirare att det finns större saker än dem. Om de bara kunde lyssna.

Black or white

Mitt sinnestillstånd går från svart till vitt, som alltid, men just nu är det lite mer extremt.

Jag såg en stooor humla inne i tunnelbanan och tänkte, vilket fantastiskt vårtecken! Årets första humla. Bzzz bzzz. Den är så hårig och fin. Men den stackars humlan kommer förmodligen aldrig att hitta ut, se solen och leva sitt humleliv. Han kommer att dö i Stockholms mörka tunnelbanesystem.

Jag går längs Ringvägen och på samtliga bänkar sitter leende pensionärer och myser. De sitter och tittar på skrattande ungdomar som springer omkring i färgglada kläder och kanske tänker dessa gamla själar på sin egen ungdom. Kanske är detta deras sista vår? Deras sista sommar. De sitter där på bänkarna och njuter av den första vårsolen för sista gången.

Överallt finns det bebismagar och barnvagnar. Nytt liv sprider sig som pollen i Stockholm. Splitter nya individer som växer upp för att göra världen till en bättre plats att leva på. Eller så växer de upp, bestämmer sig för att tidigare generationer är "ute" och skjuter oss allihopa. Kanske kommer det att kallas Utrotningen av alla som föddes före 2000.

Det är så jag tänker. Svart eller vitt. Men aldrig grått.