Min sista cola

Om två timmar inleder jag min sockerfria månad. Just nu äter jag popcorn, choklad och dricker en cola. Colan har jag ju redan minskat rejält på, en i veckan, men jag kommer sakna den mest. Ah, låt mig vara helt ärlig. Jag kommer sakna socker, punkt. Om jag inte överlever månaden vill jag säga till er alla: Jag älskar er!

Min kropp är mitt tempel

Mitt i mitt arbetslösa shoppingstopp har jag och en vän bestämt oss för att ha en helt sockerfri månad. Jag har övat lite redan och jag säger det nu: Jag kommer att avlida. Va fan har vi gett oss in på? Jag har gått och blivit masochist på riktigt. Snart finns det inga njutningar kvar i livet. Min vän menar att inte ens popcorn är tillåtet. Jag tycker inte det är socker, men hon menar att inga snacks är tillåtna. Ja, ni hör, jag kommer att dö.

Ändå gör vi det ju i något desperat försök att ta hand om våra kroppar. För vi tar ju hand om så mycket annat, vår ekonomi, våra hem, ...våra naglar ...våra ägodelar etc etc. Men ibland behandlar man sin kropp som en avfallskvarn.

Tillfälligt avbrott: Tittar på Ellen, Bradley Cooper gästar. Vad exakt är det som får män att tro att det är okej att sitta nedsjunkna i en fåtölj men benen brett isär och skrevet i ens ansikte. Du är i tv, för i helvete. Skärp dig!

Ja, avfallskvarn alltså. Under min sockerfria månad gäller det att hålla huvudet kallt. Inte tänka på att jag inte får. Och om jag blir grinig får jag tänka att min kropp är mitt tempel, eller varför inte min säng? Jag skulle aldrig hälla cola och kladda choklad i min säng. Så varför ska min kropp stå ut med den skiten?